När jag var liten hade jag en obändig tro på att visdomen och godheten ökade och att det mänskliga omdömet blev större med åren. Jag trodde att alla vuxna ägde en förmåga att skilja rätt från fel och det onda från det goda. Att de vuxna, alltid och i alla lägen, fattade de rätta och kloka besluten.

När jag var liten trodde jag att man blev mer förståndig med åren och att känslan och förnuftet regerade i det vuxna livet. Att de äldre förvärvade godheten med åren och att förnuftet vilade tryggt på en högre nivå.

När jag var liten trodde jag att de som satt på makten hade förtjänat den genom sin klokhet och sitt förnuft. Att makten var synonymt med godhet och omtanke.

Nu är jag äldre och nu vet jag bättre.

Godheten, omtanken, visdomen och förnuftet kommer inte med åren och växer sig inte starkare.

Godheten är någonting som varje människa måste jobba med och hela tiden väga fördelarna mot nackdelarna.

Omtanken visas genom omsorg och kärlek.
Visdomen är någonting som varje människa måste förvärva genom sina egna och andras erfarenheter och hela tiden underhålla.

Förnuftet är någonting som varje människa måste utveckla och anpassa efter varje enskild situation.

Det ligger hos varje människa, att genom det egna omdömet fatta sitt aktiva beslut. Varje vuxen och fri människa måste välja den egna ståndpunkten och stå för sitt beslut.

Alla har vi ett personligt ansvar att se vad som är rätt och fel, vad som är gott och vad som är ont och att agera och reagera därefter.

Att lyssna utan att urskilja, att agera utan att bedöma, att döma utan att analysera och att gå vidare utan att ta ansvar är kanske det värsta av svek mot en medmänniska.

Att tyst se på när ondskan tar över och regerar är som att ge sitt aktiva medgivande. Att välja den enklaste vägen och gömma sig bakom andra människors vilja och beslut är både fegt och ansvarslöst.

Att inte bemöta och bestrida ondskan blir –
De goda människornas tystnad.