Rasbobygden har tidigare ofta betraktats som ett perifert område i förhållande till de centralområden som funnits i östra Mellansverige under tidsperioden 1100 BC till 1100 AD, trots att bygden är mycket fornlämningsrik. Förmodligen har detta berott på bedömningar som gjorts utifrån naturgeografiska och kommunikationsmässiga förhållanden. Bygden är välavgränsad av omgivande morän- och höjdområden, vilket ger ett intryck av isolering, men sjölederna söderut, åt nordväst och norrut har varit öppna långt fram i järnåldern, vilket möjliggjort omfattande kontakter.
Trots sitt något perifera läge har Rasbobygden således alltid haft tillgång till de viktiga farlederna och till viktiga centralplatser i den norra delen av östra Mellansverige. Närheten till Hågakomplexet under yngre bronsålder och Gamla Uppsala samt Östra Aras/Uppsala under yngre järnålder och tidigmedeltid har sannolikt varit betydelsefullt för utvecklingen, och även den relativa närheten till Birka och Sigtuna har säkert haft betydelse.
De undersökningar som nu utförts i Rasbobygden har visat hur betydelsefullt det är med stora exploateringsprojekt för att få en djupare förståelse för ett tidigare i stort sett helt okänt område.
