Märit Jonsson (ill.) | Akateeminen Kirjakauppa

Metoden IVF (provrörsbefruktning) och äggdonation ger en annorlunda hur-kom-jag-till-berättelse. Det är viktigt att kunna berätta om dessa fantastiska möjligheter i enkla ord för sitt barn. Ju tidigare desto bättre. Den självklara informationen lägger grunden för barnets trygghet. En enkel och naturlig beskrivning ger även barnet, i sin tur, starka och självklara argument.

Äggdonation har varit möjlig i Sverige sedan 2003. Forskningen och praktiken utvecklas hela tiden och mycket händer inom området. Även öppenheten och omgivningens kunskap kommer att öka och bli bättre för varje år som går. Det leder i sin tur till att många nya dörrar kommer att öppnas. Boken 'Hur kom jag till' har vuxit fram på grund av våra många års egna kamp med ofrivillig barnlöshet. Först som en del att "skriva av mig" under de många och långa perioder av utredningar och väntetider. En hel del funderingar och tankar har hunnit stötas och blötas genom åren. Under den här perioden har bland annat denna idé till barnbok vuxit fram. Det har varit många turer och vi hoppas att våra erfarenheter ska vara till nytta för andra familjer som befinner sig i den här situationen. Jag har insett att det inte finns mycket ickemedicinsk litteratur att få tag på inom området. Det är mest kliniska fallstudier och läkaravhandlingar, strikta lagtexter och en hel del utländskt (amerikanskt) material som dyker upp när man 'googlar'. Jag har under de här åren befunnit mig på olika hemsidor, chattrum och bloggar för kvinnor och par i min situation. Alla efterlyser litteratur. Det finns traditionella så-kom-jag-till-böcker, men det är svårt att finna passande barnlitteratur inom äggdonation och provrörsbefruktning. Jag tror starkt på att en sådan här bok behövs. Detta är en bok som riktar sig till små barn, men boken är egentligen ett verktyg för föräldrarna att ha till hands när de, tillsammans med sitt barn, berättar om provrörsbefruktningen och äggdonationen. Informationen måste sakta och naturligt växa fram och den här boken kan vara en del i det arbetet. Boken andas trygghet, ärlighet och kärlek. Jag tror egentligen att det många gånger är vi vuxna som komplicerar till det hela. Barnen är många gånger rakare och ser saker mer för vad det är. Det finns ännu ingen lag som säger att man är tvungen att berätta för barnet att den genetiska länken kommer från en tredje person, men man uppmanas ändå för barnets bästa att göra det i så tidig ålder som möjligt. All kunskap och erfarenhet pekar på att barnen mår allra bäst av att få veta sin genetiska härkomst från det att de är mycket små. Frågeställningen har vänts och vridits på gällande den 'riktiga' mamman i dagspress och diverse forum. Den juridiska och biologiska modern contra donatorn, alltså den genetiska givaren. Jag har kommit fram till svar på mina frågor och enligt min åsikt är det egentligen väldigt enkelt, så varför krångla till det? I boken används lättsamma ord, mycket värme och busigheter, tillsammans med många färgglada illustrationer. Utsnitt ur bokens innehåll:
Roxs spärrar upp ögonen och ser med ens väldigt högtidlig ut. 'Den snälla tanten!!' 'Ja, det var den jättesnälla tanten. Hon ­visste att det fanns sådana som pappa och jag som inte kunde bli med barn, eftersom mina egna ägg inte funkade så bra. Och hon ville ge oss chansen att få en liten rackarns busunge som du'. Mamma blåser Roxs på magen, så att hon kiknar av skratt. Hon vrider sig som en korkskruv och sprätter snabbt upp på knä. 'Känner vi henne, säger hon nyfiket?' 'Nej, vi vet inte vem hon är. Och hon vet inte heller vilka vi är. Vi har aldrig träffats. Vi vet bara att hon är jättesnäll och att vi är henne evigt tacksamma. Men om du vill, kan du ta reda på vem hon är när du blivit stor. Det bestämmer du själv'. 'Vilken tur att hon gav er några av sina ägg. För annars ... börjar hon och sträcker sig efter sin ena kanintoffel, som hon just hittat under fåtöljen, ... för annars hade jag inte haft er som min mamma och pappa, säger dottern och ser djupt in i pappas ögon. 'Visst? Inte hade jag?' Pappa möter sin dotters ögon, och förundras en smula över hennes raka fråga. 'Jaa, så är det absolut', svarar pappa. 'Så'n tur. För jag vill inte ha någon annan mamma och pappa än min mamma och pappa.' Rådgivande och idéstöttande: Urban Waldenström, överläkare och docent, IVF Falun, Nils-Gunnar Solensten, överläkare och verksamhetschef, IVF-kliniken Umeå, Ove Heide-Jörgensen, spec gynekologi, Ingela Johansson Rosander, chefredaktör villhabarn.com, Gunilla Eriksson, IRIS - Föreningen för ofrivilligt barnlösa, Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap, Karin Jirdén, kurator, kvinnokliniken Jämtlands läns landsting, Sparbanksstiftelsen Jämtlands län.