Lisa Andersson (övers.) | Akateeminen Kirjakauppa

När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: Jag ska dö som jag levat som en fri man. Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar. I nekrofilin såg Wittkop en form av absolut kärlek , den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena. Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet. Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening. Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre. Pressröster om Nekrofilen: "Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt." - Erik van Ooijen, Kulturdelen "En klassiker i den erotiska litteraturens utkanter" - Lena Köster, Upsala Nya Tidning