I en by utanför Calcutta växer Sonya, Ghazi och Kamal upp i en trygg och kärleksfull miljö, något som snart slås i spillror då de blir föräldralösa. De hamnar på det fruktade barnhemmet St Downsey´s som drivs av syskonen John och Elena Downsey med sadistiska och udda böjelser. En natt flyr de och tvingas att bli ett av de otaliga gatubarn som lever kring de stora sopbergen. Arton år senare är de en del av fattigdom och prostitution och medan de för en kamp för överlevnad jagas de av barnhemsägaren John Downsey som utskämd och förnedrad har svurit på att hitta dem för att hämnas.
http://www.mariajohnsson.com/
Smakprov ur boken;
"Den sista biten gick de till fots för att till slut bli stående i en trång gränd där de instinktivt slog händerna för munnen. Stanken som slog emot dem var så fasansfull att de fick tårar i ögonen och de svalde hårt för att inte bli av med den skrala näringen de hade fått i sig under dagen.
Överallt låg eller satt det utmärglade människor med ihåliga och tomma blickar, en del under tillfälliga, fallfärdiga, provisoriska tak, andra under den bara himlen och en del under stora tyger som skyddade mot den starka solen och hettan. Tillsammans med herrelösa hundar, råttor och andra kryp samsades de på de överfulla gatorna.
De tittade på de tre syskonen utan att röra en min. I deras ögon var detta ytterligare några som skulle komma att trängas här tillsammans med dem. Alla med samma mål, att föra en hopplös kamp för överlevnad. För en del skulle plågan fortsätta och för andra skulle den upphöra redan denna natt. Sopor och avfall blandades med avloppsvatten, extremiteter från djur och människor och stanken av sjukdom och död slöt sig om dem för att sätta sig i deras hud, hår och kläder.
Runt om dem tornade de stora sopbergen upp som ett stinkande, deformerat landskap, ett landskap som nu skulle bli deras hem. En tandlös man som satt på en filt skrattade hånfullt åt dem. Med en galen blick stirrade han på dem med uppspärrade ögon. Hans ansikte var ingrott av smuts och såg nästan ut som om det skulle krackelera vilken sekund som helst. På hans nakna kropp hängde några ynka, trasiga tygstycken som var lika skitiga.
Han smackade mot dem med sin tandlösa käft och skrek ut i luften:
-Det är lika bra att ni tar bort händerna och vänjer er. Om några dagar kommer ni att stinka likadant."
Maria Johnsson, född 1971 i Bombay, Indien som fem månader gammal adopterades till Sverige och bor i dag i Stockholm. Hon arbetar som Förstelärare på en grundskola och är gift med en man som också är adopterad från Bombay. Tillsammans har de två barn, en pojke och en flicka.
Den vita delfinen handlar om de som aldrig fick chansen att leva som de, om de som blev kvar på gatan i fattigdom och elände, men också om djup kärlek och livets små enkla glädjeämnen.
Debuterar som författare på Lange förlag, med Den vita delfinen.
