Jag blev hatisk mot landet Sverige och bestämde mig för att gå ur. Kände mig utröstad ur demokratin. De enda som brydde sig om att jag fanns, förutom mina nya vänner i rikspundarnas riksorganisation, var mina maktlösa föräldrar och en handfull vänner från förr. Bedrövade såg de på hur jag förvandlades från att ha varit en glad, social och öppen person till att bli ångesten och ilskan personifierad. Min hjärna var kidnappad av amfetaminet och jag följde minsta motståndets lag i riktning mot avgrunden. Jag bildade Kung Morris land och emigrerade dit. Byggde ett stort slott av en hundkoja, ventilationsrör i olika dimensioner, reflektorer till gatubelysning och allt skrot jag hade två utav för symmetri har alltid varit ett viktigt inslag i mitt skapande. Spikade upp en skylt med texten: «Innanför denna tomtgräns gäller icke Svea rikes lag och all kriminell verksamhet sker under tystnad», för man vet ju aldrig hur många mikrofoner som hängde i buskarna... Slottet stod mitt på gräsmattan och liknade en lågbudgetvariant av den Thailändska paviljongen i Bispgården. Polismakten visste också om att jag fanns till och Kung Morris land låg snart på första plats på deras tio i topp lista. (Utdrag ur boken Den flygande knarkhunden - en bok om utanförskap.) En berättelse hämtad ur verkligheten, skildrad ur grodperspektiv.