Lars-Gunnar Olsson | Akateeminen Kirjakauppa

Stora nordiska kriget var nu inne på sitt fjortonde år. Efter den ödesdigra svenska förlusten vid Poltava 1709 har den ryske tsaren, Peter den store, inriktat sig på att tilltvinga sig makten över Östersjön. Finland har ockuperats och ryssarna söker nu en gynnsam uppgörelse med svenskarna. En mindre galärflotta ges i uppdrag att rekognosera farlederna på den svenska sidan. På Holmön, mitt i Norra Kvarken, tillfångatas sju män. Dagen därpå – klockan sex lördag morgon den 18 september 1714 – går ryssarna in i Umeälven. För att undvika massaker flyr svenskarna. Femton timmar senare står Umeå i lågor. I och med det ryska tillslaget mot Holmön och brandskattningen av Umeå inleds en dramatisk period i Västerbottens historia. Mot bakgrund av Stora nordiska krigets många blodiga slag kan denna händelse, jämförelsevis, anses som marginell. Men för befolkningen och dess landshövding får den nog så allvarliga följder. Trots detta har händelserna blivit styvmoderligt uppmärksammade – märkligt nog även i den lokala historieskrivningen. Det var inget mindre än en katastrof som drabbat umeborna. Praktiskt taget inget fanns kvar av stadens byggnader: bostäder, ladugårdar, stallar, bodarna nere vid älven och andra förrådsbyggnader innanför tullstaketet. Även stadens skolbyggnad var lagd i aska. Umeborna och deras inhysta österbottniska flyktingar blev nu husvilla. Två saker fanns dock att glädjas åt: Det gamla residenset och stadskyrkan hade undgått eldens lågor. För landshövding Anders Erik Ramse innebar händelserna dessutom en rent personlig katastrof, då han blev beskylld för att utan motstånd ha övergett staden. Några menade att det varit klokt av honom att undvika konfrontation med den överlägsna fienden, medan andra föredrog att definiera flykten som ett utslag av ren och skär feghet. Men hur skulle Umeås knappt fyra hundra dåligt beväpnade försvarare ha stått sig mot ett par tusen välmotiverade ryska anfallare? Att svenskarna dessutom handlat i enlighet med kungens påbud om att ”spara manskapet”, var inget som hans belackare ville ta till sig. Genom att ha lämnat staden öppen för fienden förstördes visserligen materiella tillgångar till stora värden. Och några personer blev tyvärr tillfångatagna och i fångenskap förda österut. Men ingen människa hade kommit till fysisk skada. Ramse beskylldes för att ha agerat i samråd med fienden och ställdes senare inför rätta anklagad för ämbetsmissbruk. Han avsattes från sin tjänst, placerades i häkte och dömdes senare skyldig till overksamhet. Efter Karl XIIs död kunde den nya drottningen, Ulrika Eleonora, frige Ramse.