»Det är inte bara det ovanliga perspektivet som gör Vladimir Gelfands postuma [dagbok] till en läsupplevelse. Också den inre kampen, den moraliska och politiska, hur man nu vill kalla den blandning av blodtörst och medkänsla som rödgardisten Gelfand upplever i mötet med de besegrade tyskarna, faller utanför det gängse schemat. På gatorna ligger flyktingar och amputerade soldater, föräldralösa barn och tyska kvinnor som säljer sina kroppar. Gelfand tar för sig.« Per Landin, DN Den första privata dagboken av en officer i Röda armén på svenska, skriven av Vladimir Gelfand, en ung ukrainsk jude. Han tog sin tillflykt till dagboken på nätterna efter striderna under framryckningen mot Berlin. Som en sann krönikör undviker Gelfand inte känsliga ämnen som bristande disciplin bland de egna trupperna, ryska hämndaktioner, plundringar, massvåldtäkter och andra övergrepp mot den tyska civilbefolkningen. Vid fronten upplever Vladimir Gelfand våld, förstörelse och dödsfara, kamratskap och småaktighet. I slutet av april 1945 drar han in i Berlin som en av alla segrare. Under en tid utan fasta förpliktelser söker han efter tillfällen att få komma undan det trista kasernlivet. Han är ung, snygg och belevad och söker kontakt med den tyska civilbefolkningen, inte minst bland unga kvinnor. Hans frimodiga anteckningar visar att förhållandet mellan de sovjetiska soldaterna och tyskarna inte alltid präglades av hat, missförstånd och övergrepp. Gelfand tyckte illa om allt som hade med militären att göra och bröt mot förbudet att umgås privat med tyskarna. Han tog sina uppgifter i partiet och som medarbetare vid en transportavdelning på stort allvar, men efter krigets dödliga faror längtade han efter »Frihet! Friheten att leva, att tänka, att arbeta, att njuta av livet.« Den här önskan ledde ofta till konflikter mellan Gelfand och hans kamrater, som anklagade honom för bristande disciplin. Läsaren får en unik inblick i tankarna och känslorna hos en segrare ur Stalins arméer under och första året efter Nazitysklands sammanbrott.