"Till det starkaste i boken hör den sextonåriga Elisabets uppvaknande till att inse de vuxnas sårbarhet. Den djupa medkänsla som fyller henne under skolans lussefirande är en stark, existentiell upplevelse, en gestaltning av hur en lite oreflekterad barnatro växer till en hjärtats omvändelse. En intressant vinkling är att den enda lite enkelspåriga gestalten, den elaka kemifröken, inte är nazist utan tvärtom tyskhatare. Det öppnar för reflektion kring människosyn, vem som är offer och förövare, kring ansvar och försoning. Ur Vibeke Olssons efterord