Du hörde hur jag bedyrade att jag inte var din kompis. Att jag inte visste vem den där smutsiga stackaren var. När vi äntligen träffades där vid lägerelden igen så frågade du om jag fortfarande älskade dig.
Du menar, trots att jag svek dig? Du menar, trots att jag lämnade dig? Trots att jag inte ville bli sedd tillsammans med dig, trots att jag bedyrat att du inte var min kompis?
Ja. Trots allt det. Älskar jag dig.
Vi såg in i lägerelden och satt där tysta i timmar med varsin pinne petandes på brasan. Du ville inget hellre än att jag skulle älska dig. Och när jag lämnat dig blev du ledsen men inte arg. Sårad, inte vred. Jag försökte lappa ihop ditt hjärta den där tidiga morgonen genom att intyga att jag fortfarande älskade dig, att jag verkligen älskade dig. Att jag inte ville något hellre än att bli sedd tillsammans med dig.
Jesus. Jag vill inget hellre än att bli sedd tillsammans med dig.
