Hur kan vi förstå ljud ur ett antirasistiskt perspektiv? Vad gör ljud med en och hur används ljud som maktstrategi? Går det att höra ”ras” på samma sätt som folk tror sig se ”ras”?

Tobias Hübinette tar läsaren till den västerländska musikens och filmens ljudvärld och beskriver rasstereotyper som ”hörs” som stigmatiserande utrop och läten. Ljud används även i syfte att tortera och tysta ner som Rûnbîr Serkepkanî ger exempel på i sin essä om flygrädernas och krigets ljud. Elina Pahnkes kritiska bidrag till temat problematiserar de högfrekventa pipande ”knarkskrämmorna” i Tensta och Husby som begränsar de ungas tillträde till det offentliga rummet. Florencia Fernándezs beskrivning av situationen för migranterna i Argentina, vars demonstrationer numera anses störa den allmänna ordningen, utgör ännu ett exempel på inskränkt tillträde till det offentliga. Vad för slags protester blir möjliga i sådana situationer? Parvin Ardalan reflekterar över dessa frågor och tystnadens potential som strategi i två skilda motståndskamper där också begränsningar av protester råder.

Numret behandlar även den antirasistiska kampens högljudda protester, så som rörelsen ”Rätten till våra kroppar” som kämpar för muslimska kvinnors rätt till arbete, och Sara Ahmeds feministiska ”snap” som bryter av i ljudrummet. I ”Antirasismens soundtrack” går det att läsa hur artisterna Moor Mother, Sofia Jannok, Zako och bandet Feministas Acidas använder sig av musik och ljud som verktyg mot rasismen. Numret uppmanar läsaren att “lyssna” på maktkamperna om ljud men även att låta sig inspireras av ljud som antirasistisk strategi.

Utanför temat kan du i detta nummer läsa om Houman Sebghatis livslinje genom ett rasistiskt Sverige; Sara Nilsson Mohammadis reflektioner på procentuell tillskrivning av etnicitet på barn; Nathan Hamelbergs essä om platsens betydelse utifrån Yaa Gyasis släktkrönika ”Vända hem” och Jamaica Kincaids ”En liten plats”; och vi hedrar antirasisten Rosa Taikon.