Den första delen, Interkulturalitet som teori och praktik, inleds med en text av Pirjo Lahdenperä som kontextualiserar Christina Rodell Olgaçs forskning i termer av reciprocitet, dvs. förmågan att sätta sig in i en annan människa, vilket i sin tur är själva förutsättningen för ett interkulturellt förhållningssätt – oavsett om det gäller forskning, utbildning eller mänsklig samexistens. René León-Rosales och Hassan Sharif tar sedan upp den väsentliga aspekten om forskarens förhållande till ”subalterna” grupper, dvs. grupper, som romer eller andra, vilka kollektivt underordnas genom samhällets maktstrukturer. Beroende på förhållningssätt kan forskaren agera utifrån akademiskt egenintresse – och samtidigt bidra till att befästa den studerade gruppens underordning – eller genom maktkritik och interkulturell forskningspraktik medverka till emancipation. Katrin Goldstein-Kyaga och Maria Borgström diskuterar utifrån sin forskning vad interkulturella lärandeprocesser, eller brist på desamma, haft för konsekvenser i samexistens mellan majoritetsbefolkning, romer och judar i Sverige, Tjeckien och Polen.
Den andra delen ger rättighetsperspektiv på skolgång och språk. Anders J. Persson ställer i sin essä frågor kring de rättsliga grunderna för romers språkliga rättigheter och de begränsningar det innebär att varken romer eller judar har förvaltningsområden. Ylva Jannok Nutti utvecklar frågan om samiska barns rätt till en skolgång utan diskriminerande strukturer, som ger dem möjlighet att behålla och utveckla sin samiska identitet. Andreas Pettersson visar att romers rätt till skolgång i Sverige ännu idag ifrågasätts genom att kommuner rättsvidrigt nekar EU-migranter deras rättigheter.
Den tredje delen ger några prov på vad romska studier kan innebära. Solvor Mjøberg Lauritzen diskuterar utifrån fältstudier i Rumänien och begreppet resiliens, dvs. motståndskraft eller återhämtningsförmåga, hur enskilda romer trotsat den strukturella antiziganismen och uppnått social mobilitet genom utbildning. Marinka Vårstrands uppsats behandlar hur resandefolkets systematiska diskriminering i svensk skola framtvingat etnisk anonymitet som överlevnadsstrategi och betonar vikten av att skolan efterlever sin uppgift att undervisa om nationella minoriteter.
Maria Dumitru tar upp ett underbelyst ämne: det femhundra år långa romska slaveriet i delar av det som idag är Rumänien och frågan om historisk rättvisa. Angéla Kóczé kommenterar kritiskt den svenska och europeiska minoritetspolitikens tendens att fokusera på kulturell olikhet och minoriteters tillpassning (”minoritization”) istället för att dekonstruera rasism och makthierarkier, vilket även kan avspeglas i hur man definierar romska studier.
Avslutningsvis följer en serie intervjuer med centrala personer inom romska studier vid Södertörns högskola: Farhad Jahanmahan låter tre deltagare i högskolans brobyggareutbildningar beskriva sina erfarenheter. Betydelsen av samverkan behandlas i en text av Anna Lindqvist och Angelina Dimiter-Taikon, där den sistnämnda har varit Rodell Olgaçs viktigaste samarbetspartner på senare år inom romska studier.
Boken har medfinansierats av pedagogikämnet vid Södertörns högskola och subskribenter, som anges i tabulan.
I redaktionen: Jan Selling (huvudredaktör), Farhad Jahanmahan, Anna Lindqvist och Solvor Mjøberg Lauritzen.
