När livet försvann handlar om det mest tragiska en människa kan uppleva: Förlusten av någon som står en nära. Henriette Valsö berättar i boken om när hon förlorade sin far i cancer, och vad som hände med människorna i sorgearbetet, både före och efter hans död. Henriette var 29 år när hennes far dog år 2003, och trots att hon borde räknas som vuxen, blev det givetvis ett enormt tomrum i livet när hennes stora manliga förebild var borta.

Frågorna var många: Varför skulle jag och min familj utsättas för det här? Vad gör vi nu? Kommer vi någonsin känna glädje igen? Med hjälp av sin mor, storebror, släktingar och vänner, kämpar Henriette vidare, och i slutet av boken börjar en glädjestrimma tränga sig in igen i livet. Bokens undertitel och den starka längtan efter att finna glädjen igen, påvisar att det finns hopp mitt i det mörka.

Boken tar sin början samma dag som Henriette fyller 27 år och i slutet av boken fyller Henriette 30 år. Åren däremellan kantas av förluster av människor som står henne nära. Det finns dagar då allt känns totalt meningslöst, men starkast är till syvende och sist: Viljan att leva vidare. Henriette tyckte det kändes viktigt att berätta om vad som hänt henne och hennes familj.

Vi kommer alla att förlora någon, så jag tror att de flesta som läser boken kan känna igen sig. Förhoppningsvis kan jag förmedla att det finns ett ljus, även fast det kan vara svårt att förstå när hela livet kantas av mörker.

Henriette Valsö, född 1974 i Sarpsborg, Norge, flyttade med sin familj till Säffle i Värmland vid tre månaders ålder. Hon har tidigare skrivit en novellsamling, ännu ej publicerad, och skriver för tillfället på sin första roman.