Att följa spåren bakåt i tiden, att lyssna till tonen ur folkdjupet och hålla liv i samhörighetskänslan det är det ledande motivet i Hans E. Kincks stora författarskap. I hans berättelser möter vi en säregen blandning av lössläppt humor och innerlig förståelse grundad på djup kunskap om människan och hennes livsvillkor i en ofta kärv miljö. Den norske författaren Hans E. Kinck växte upp i Namdalen och Hardanger. I hans berättelser är brytningen mellan den gamla bondekulturen och ämbetsmannakulturen ett centralt tema. För honom är diktning mystik inte rationalism; den är innerlighet inte debatt och problem. Översättning:Tove Fahlén och Cilla Johnson.
> Kinck var livsdyrkare, vitalist, som sin samtida, vagabonden Knut Hamsum. Men han hade ett annat bildningsunderlag än denne, en mångsidigare orientering, en mer omfattande begåvning. Filosofiskt utgick han från Schopenhauer och Hartmann och kom senare också att intressera sig för Bergson. I sin psykologi hade han beröringspunkter med Freud, som han dock aldrig läste, och hans kärleksskildringar kan någon gång peka fram mot D.H. Lawrence, även om han var främmande för den nakna sensualismen i dennes verk. Erik S. Liliestierna i Svenska Dagbladet 13/5 1980
