Gunilla Wettergren | Akateeminen Kirjakauppa

I Kiels hamn var krigsfartygen beströdda med blommor. Längs paradgatorna marscherade tusentals soldater sjungande marschsånger. Folkmassorna som kantade gatorna sjöng med och viftade med svart-vit-röda vimplar, kejsardömets färger. Tågper­rongen var full av soldater, fruar, mödrar och barn som skrattade, kramades och kysstes. En orkester spelade. "Men varför gråter ni? Om några månader, när höstlöven faller, är de ju hemma igen, våra hjältar," sa en av kvinnorna leende. Eva stod på perrongen med likblekt ansikte. Hur kunde de vara glada? Skulle hon någonsin få se sin Heinz igen? Från tågen som rullade bort vinkade de skrattande soldaterna. Det var tågen som tog dem till skyttegravarna i Marne, Somme och Verdun.

Berättelsen, som har verklighetsbakgrund, handlar om Eva, arbetarflickan från Motala. I barndomens kök hör hon om det nybildade Socialdemokratiska Arbetarepartiet och krav på allmän rösträtt. Hon dras med av tidens samhällsvisioner och arbetarrörelsens framväxt. Men hon får också känna klasskill­nadernas hårda verklighet. Kärleken för henne till Tyskland som sjuder av framtidstro och utveckling men också av starka poli­tiska motsättningar. Så kommer kriget. De som överlevde kunde efter en tid på nytt börja bygga en framtid. Konst och vetenskap, teknisk utveckling och handel börjar spira och blomstra igen. Många sätter sin tilltro till den nya demokratiska Weimarrepubliken.