Här skriver en människa förankrad i sin egen värld, en mogen konstnär som inte behöver luta sig mot teorierna på modet, en ensam begrundande herre som självironiskt kallar sig för "penselsvängare". Han talar till läsaren på samtalsnivå, som om vi var i samma rum, i varsin länstol, eller möjligen bläddrande i samma konstbok. Det djupa allvaret paras med humor och distans visavi honom själv, hans verk, och de yrkesmässiga funderingarna.