Under några år efter 1800 skrev den tyske poeten Friedrich Hölderlin (1770-1843) ett antal omvälvande dikter som gått till eftervärlden som "de fosterländska sångerna". Präglade av fria rytmer, drastiskt bildspråk och brant syntax förblev de flesta utkast och fragment. Strax därpå gick poeten in i den sinnesförvirring som senare generationer skulle betrakta som kröningen av "diktarnas furste". Ändå har hans ofärdiga hymner präglat sentida lyrik mer än kanske några andra texter på tyska. Hölderlin är den förste store moderne i europeisk poesi.

I denna utgåva samlas för första gången de viktigaste dikterna på svenska och visar upp Hölderlins diktning i hela dess sena, egenartade prakt. Detta är en poesi präglad av vida syftningar, blixtlika avbrott och mjuka, nästan svävande tystnader. Hölderlin tecknar ett poetiskt landskap genomflutet av strida strömmar och formade av massiva berg. Geografin antar en ny innebörd, halvt längtan, halvt rysning, och vädret laddas av bebådelser. I dessa oavslutade sånger sjunger till och med åskan. Men de hastigt uppflammande visionerna vägs upp av en nykter enkelhet och modern, kritisk distans. Eller som Hölderlin själv skriver i en sen, möjligen apokryfisk prosadikt tillkommen under hans sjukdomsår: "Vill jag vara en komet? Jag tror det. De är snabba som fåglar; de blommar av eld och är rena som barn. Att önska sig mera vore inte måttfullt av en människa."

Aris Fioretos har försett dikterna med kommentarer och även skrivit ett efterord, där Hölderlins diktning placeras in i ett större sammanhang.