Under tjugotalet tog Elsa Sundling sig igenom såväl målarstudier som arkitekturstudier i Paris och fick sin första anställning hos betongpionjären, Auguste Perret. Under trettiotalet ritade hon sjutton biografer i Paris och intog en viss särställning bland sina arkitektkollegor då hon besatt specialiserad kunskap inom akustik, betongkonstruktioner och hållfasthetsberäkningar. Under efterkrigstiden engagerades hon av modernisten och ett av de största namnen i det franska återuppbyggnadsarbetet, Marcel Lods. Under denna tid spelade hon en viktig roll i tillämpningen av svenska byggmetoder samt deltog i generalplanearbetet för den krigshärjade staden Mainz i Tyskland. Som Marcel Lods platschef i Marocko ledde hon hela bygget av ett guldraffineringsverk, genomförde en stadsplan, ett tidningstryckeri, en biograf och flertalet bostadshus samt etablerade en svensk byggfirma. Efter nästan trettio år utomlands återvände hon på femtiotalet till Sverige som stod inför stora stadssaneringar och förverkligandet av modernismens stadsplaneideal. Som utomstående expert arbetade hon med både Uppsalas general- och regionplan och som biträdande stadsarkitekt i Västerås ritade hon stadens kraftvärmeverk.Men likt många andra kvinnliga pionjärer lämnade hon endast ett tomrum efter sig. I den mansdominerade bransch hon verkade tillskrevs de manliga kollegorna verken och ytterst få dokument signerade av hennes hand lämnades åt eftervärlden. Det tycks endast ha varit den svenska dagspressen som uppmärksammat denna färgstarka personlighet, med erfarenhet som ytterst få samtida kunde jämföra sig med. För Arkitektursverige gick hon däremot obemärkt förbi. Nu är det på tiden att Elsa Sundling uppmärksammas och träder fram ur skuggan.