Under decennierna kring sekelskiftet 1900 var den driftige biblioteksmannen Erik Wilhelm Dahlgren (1848-1934) en inom sina kretsar mycket bemärkt kulturperson. Han var riksbibliotekarie och chef för Kungliga Biblioteket. Hans stora bedrift var att få Kungliga Biblioteket överflyttat från slottet till den nya byggnaden i Humlegården. Det var också till stor del hans förtjänst att KB har fått ställningen som ledande bibliotek i Sverige.
Men Erik Dahlgrens tid och krafter räckte till för mycket annat också: han arbetade vid Vetenskapsakademiens bibliotek, han var i tolv år stenograf i riksdagen, i mer än trettio år, ända fram till sin sena ålderdom, redigerade han Svenska Akademiens handlingar. Förutom att han lade ner ett oerhört arbete på att förnya Kungliga Bibliotekets bokbestånd och att modernisera katalogväsendet. Under 1890-talet var han kommunalpolitiskt aktiv och satt i tio år i Stockholms stadsfullmäktige.
Erik Dahlgrens vetenskapliga arbeten var främst inriktade på geografi och kartografi och han fick där en även internationellt aktad ställning. Bl a hjälpte han den store polarforskaren A E Nordenskiöld med redigeringen av dennes vetenskapliga skrifter. Han blev fil hedersdr i Uppsala 1893, ledamot av Vetenskapsakademien 1900 och av Vitterhetsakademien 1905.
År 1930 när han var 82 år gammal skrev Erik Dahlgren ner sina minnen. Detaljrikt och på ett spänstigt språk berättar han om sin barndom och om sin långa bana som ämbetsman, administratör och vetenskapsman. Hans sentida efterträdare på posten som Vetenskapsakademiens bibliotekarie, Wilhelm Odelberg, har skrivit förord till boken och ger där en bild av Erik Dahlgrens framstående ställning i den svenska vetenskapsvärlden omkring sekelskiftet.
