När fotografen Emilia Bergmark-Jiménez födde sin son förändrades allt för henne. Hon gick igenom en dörr hon inte hade föreställt sig och väl igenom fanns ingen väg tillbaka.

I den här boken får vi följa henne under hennes första tre år som förälder. Det är naket och poetiskt, utlämnande och inkluderande. Hon visar upp precis alla sidor av sitt föräldraskap: sorgen över den förlorade kroppen, förväntningarna utifrån, amningen hon valde bort, drömmen om att någonsin hinna slutföra något igen, den totala utmattningen, och kärleksrelationen där de vill så mycket men som de ändå håller på att förlora av sömnbrist. Även det som varit avgörande beslut för familjen, val de gjort för att uppnå ett jämställt föräldraskap, visas upp med både belöningar och offer. Framför allt genomsyras den här berättelsen av den allomfattande kärleken till barnet och visar det brutalt magiska i att få vara någons förälder.

När man är igenom dörren så stängs den bakom en. Men framför väntar en ny sorts rymd.