Jag heter Erik Osika och kan inte tala. När någon stödjer min arm kan jag skriva så här.
Jag lärde mig bokstäverna från mjölkpaket och annat som stod på vårt matbord.
När jag var över trettio år gammal lärde min mor hur man kan stödja min hand så att jag nu kan skriva på datorn eller på en bokstavstavla.
Lite kunde jag förstå av allt som sades i min omgivning, från att jag var ett litet barn. Men jag kunde aldrig visa det. Det gör nu mitt liv meningsfullt att jag kan samtala med de människorna som kan stödja mig eller som jag kan tala med, medan någon annan stödjer mig. Det är inte lätt att stödja mig för jag måste å ena sidan känna min hand genom ett visst tryck och å andra sidan får den som trycker min hand inte styra den. Men nu finns det flera personer som kan detta.
Jag ville skriva om Kristus för att jag upptäckte att ni vanliga människor inte upplever honom lika tydligt som jag gör. Istället kan ni så oerhört mycket som jag inte kan. Nu hoppas jag att ni kan ha glädje av min bok och blir så glada som jag själv blir genom mötet med Kristus.
Erik Osika
Det finns bland hjälpmedlen för utvecklingsstörda människor en särskild metod, som gör det möjligt för personer utan språk att kunna kommunicera med talande personer, på samma nivå som vanliga människor talar med varandra. Fram tills Erik och jag började skriva tillsammans var hans ansikte mycket svullet runt högra ögat, för där slog han sig med all kraft med knytnäven när han ”inte kunde göra sig förstått” som han senare skrev. Innan vi började skriva med stöd, trodde vi alla att han inte förstod och begrep någonting. Erik har redan från början haft frågor om Kristus som ett särskilt intresse. Det var han som hade mycket att berätta om detta tema. Han visste mer om ämnet än hans stödperson, som då var jag – hans mor.
Hilke Osika
