Erik Grundström | Akateeminen Kirjakauppa

Men ingen av kannibalerna var glada.
Inte på riktigt. De låtsades bara. Var
egentligen rädda. Rädda för att bli
uppätna. Det såg pappa.
Och pappa följde Bomba hem till
hans mamma, och de i Bombas hemby
skaffade fram en budbärare, en morbror
till Bomba, som skulle ta beskedet till
missionsstationen att pappa levde, men
att han hade ett uppdrag, han skulle
bota kannibalernas rädsla.
Pappa skulle få dem att sluta äta
varandra.
Det skulle han. Och det skulle ta tid.
Det visste han. Många långa år.
Det sa han till budbäraren.
»Säg att vissa saker är så viktiga att de
bara måste göras, även om det tar många
långa år.«
Men Bombas morbror glömde. Han
gick och fiskade istället. Infödingarna
var ju som ansvarslösa barn. Det hade
ju pastor Abel Nordlund sagt.
Tio år hade han varit. Och historien
var klar. Fem år sedan nu. Pappa där
nere övertalade kannibalerna att sluta
äta varandra.
Och radion stod ju kvar.