Mary Wollstonecraft har gått till historien med sitt välformulerade försvar av kvinnans rättigheter. Här möter vi samma författare, i samma ärende, men i två texter där hon utvecklar sitt manifest i skönlitterär form.
Huvudpersonerna i de bägge kortromanerna delar förnamn med sin författare – kanske inte av en slump. I Mary skildras ”en karaktär som skiljer sig från dem som vanligen porträtteras”, nämligen ”en kvinnosjäl som kan tänka”, såsom Wollstonecraft själv skriver. Kvinnans utsatthet syftar på äktenskapets despotism, kvinnans stora olycka enligt författaren. Detta kom att bli det sista hon skrev och har kallats hennes mest radikala verk.
Blygsamma till formatet men nydanande i sitt sätt att skildra kvinnors intellektuella utveckling – dessa två pärlor är en kritik av den stereotypa litterära hjältinnan och av de fördomar som framfött henne. De föreligger nu i svensk översättning av Erik Carlquist. En inledning har skrivits av Elisabeth Mansén.
