Artemio Cruz vaknar upp ur sin kollaps och försöker minnas vad som hänt. Han ligger i sin säng, man har fört honom hem, han har fruktansvärda smärtor, magen känns som ett främmande föremål, han hör hustrun och dottern tala lågmält med varandra, doktorn är där, han förstår att han är illa däran. Dvalan kommer över honom igen, han minns långt tillbaka...
Under sina sista dagar går Artemio Cruz igenom sitt liv: han föddes fattig, han dör rik och mäktig, han har förstått att ta vara på möjligheterna. Men det går inte längre att tränga undan insikten om svek och förräderi, hat och fruktan. En gång hörde han till revolutionärerna som störtade diktatorn Dias och skulle skapa ett nytt Mexico. Så gifte han in sig i aristokratin och fick makt över bönderna och jorden, gjorde affärer med amerikanerna, blev tidningsägare och fick politisk makt han blev själv förtryckare. Översättning: Jan Sjögren.
Man må tycka att dessa idéer är mer eller mindre stolliga det är ändå deras litterära gestaltning och språkliga uttryck som räknas. I dag, när jag för femte gången läser om Artemio Cruz död, känner jag samma rysning av fasa och läsglädje som första gången. Ty detta är utan tvekan ett av den moderna latinamerikanska litteraturens mästerverk; en viktig parabel om vår västerländska civilisation och dess väg mot inferno. Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet 27/6 1986
