Det var i april 1784 och dags att värva nya soldater. Värvaren Nils Bagge var på väg till Mariestad. Minst 13 nya rekryter måste han och hans tre kamrater värva. Nils tittade ut över skaran av män. En av männen som var huvudet högre än de andra trängde sig fram i folkhopen. Han såg ut att vara ordentligt fattig. Kläderna hängde i trasor, håret var tovigt och ansiktet fullt av ärr. Nils synade honom, Karl hette han. Var han en man att lita på. Nils vände sig mot kronolänsman. Jo, han kände honom, det var en bra karl men en fattig stackare.

En sensommardag år 2007 blir jag och en kollega utsända att gräva små förundersökningsschakt på Garnisonens övergivna, för gemene man okända, gravplats mitt i Göteborg. Ett stort intryck på mig gör den välbevarade kistan med en kraftigt byggd medelålders man med armarna brett isär ut från kroppen som tecken på en viss rondör. Efter mer än tvåhundra år så doftar han fortfarande av snus och instängd smuts. Jag kommer också att tänka på mannen som begravts med sin kritpipa kvar i munnen. Jag tänker på kvinnan vars armar ser ut att moderligt hålla om ett litet tvåårigt barn i famnen, gravlagda trösterikt tillsammans.