Längst ut på rullstensåsen låg stugan. Nästan helt omgiven av vatten. Det var dit han hade fört den medvetslösa och skadade kvinnan. Hon skulle bli rädd när hon vaknade. Om hon vaknade. Hon låg därinne nu, i stugans mjuka mörker, ännu omdeveten om det hon utsatts för. Ännu omedveten om att hennes liv förändrats för alltid. Var det genomtänkt, att föra dit henne? Han skakade på huvudet åt sig själv. Nu är hon här, tänkte han. Han tog ett djupt andetag och dök. Nuddade vid den sandiga botten med fingrarna, njöt av vattnets svalka och tystnaden under ytan. Han ville ge henne tid att läka, att bli hel. Kanske ville han också ge sig själv tid att … Att vad? Vad vill jag egentligen? Varför gjorde jag det? Han lade sig på rygg och flöt. Såg upp mot den sommarnattljusa himlen. Han visste varför, men ville inte formulera tanken. Det var dags att sova. Han hade tillbringat hela dagen på vägen, först på motorcykel, sedan i bil. Innan dess: anspänning, ilska och rädsla. Å hennes vägnar. Den okända kvinnan. Han var skakig av trötthet, men nu var han här. Äntligen. Nu kunde lugnet infinna sig. Det här var början till slutet, och han insåg till sin förvåning att den vetskapen fyllde honom med ro. Det är dags, tänkte han och simmade in mot land.