”Det var en vanlig dag. Jag vaknade, duschade, åt frukost och allt det där, satte mig på bussen på väg till skolan utan någon som helst aning om vad som skulle hända. Halva skoldagen hann gå innan jag fick ett samtal, det var en nedstämd röst som bad mig komma hem så fort som möjligt. Jag kände hur klumpen i magen bara växte. Jag åkte hem och möttes av psykologen. Vi slog oss ner alla tre. Jag, min syster och psykologen. Han tittade på sina papper och lyfte sedan sin blick. – Det är kört, sa han.”