Ledmotivet i den tyske filosofen Axel Honneths försök att utveckla en kritisk samhällsteori är just kampen för erkännande som en specifik form av moraliskt motiverad konflikt och kamp. Grundtanken är att människor för att kunna utveckla en personlig identitet eller positiv relation till sig själva måste röna ett flerdimensionellt erkännande från andra, och att en positiv relation till sig själv i sin tur är en förutsättning för individuellt självförverkligande.» I Erkännande. Praktisk-filosofiska studier ger Honneth en presentation av sin teori om erkännande och relaterar den såväl till den kantianska moral-filosofiska traditionen och Habermas? diskursetik som till olika ansatser till en »postmodern etik» (Lyotard, Levinas och Derrida). Han tecknar konturerna av en socialfilosofisk tradition med rötter hos Rousseau vilken ser som sin uppgift att diagnosticera »sociala patologier» – en tradition som Honneth själv försöker aktualisera med sin teori om erkännande; han diskuterar konsekvenserna av den filosofiska »kritiken av subjektet» för föreställningen om personers autonomi; och han utvecklar i anslutning till John Dewey en idé om »demokrati som reflexiv samverkan».
Axel Honneth är professor i filosofi i Frankfurt am Main och föreståndare för det anrika Institut für Sozialforschung.
