Då Fidel Castro i februari 2008 officiellt överlämnade makten till brodern Raúl, var det efter nästan femtio år som ledare för Kuba. Trots att han var ledare för en liten, till synes obetydlig stat väcker han starka känslor världen över. För exilkubaner och amerikanska antikommunister är han som ett rött skynke. Men av vänstersympatisörer och många människor i fattiga länder ses han fortfarande som en förebild.
Som ledare för den revolutionära 26 juli-rörelsen förde Fidel under flera år på 1950-talet gerillakrig mot general Batistas regim. I januari 1959 hade Fidels trupper vunnit och han tog makten över önationen.
Efter hand kom Fidel alltmer att orientera sig mot Sovjetunionen. År 1961 deklarerade han öppet sin marxistiska hållning och försökte sprida sin revolution till övriga Latinamerika. Han uttryckte sitt stöd för Sovjets invasioner av såväl Tjeckoslovakien som Afghanistan och sände själv trupper för att stödja marxistiska regimer i Angola och Etiopien.
Inrikespolitiskt stagnerade ekonomin och åsiktsmotståndare förföljdes och fängslades. Under 1990-talet försökte Castro lindra den ekonomiska tillbakagången genom att öka turismen, men det var för lite, för sent.
Den danska journalisten Anne M. Sørensen har intervjuat människor i Fidels omgivning, såväl vänner som fiender. Bland de hon har träffat finns flera som står diktatorn nära, däribland hans bror Martin Castro. Hon målar ett porträtt av en man som var oförmögen att släppa ifrån sig makten, en man som inte insåg att hans tid var förbi, trots att Kubas folk törstade efter förändring.
