Historien om ”Sjömanskorna” fick jag första gången höra av lantbrukaren Erik Nilsson i Maglehem vars familj har bott i bygden i hundratals år. Han hade hört om dessa kvinnor av sin farfar som i sin tur hade hört den av sin far. Kvinnorna hjälpte bygdens bönder att mjölka och hjälpa till med diverse sysslor runt sådd och skörd. De stannade i bygden under ca tjugo år. Ingen vet var de kom ifrån. Ingen förstod deras tal. De lärde sig aldrig bygdens språk. Tanken att skriva en roman byggd på denna historia förstärktes av ett minne från en resa på Peleponessos. Långt ute på landsbygden stannade min vän Dimitri Antoniou och jag till vid en taverna för att äta lunch. Vid ett bord intill köket satt en ung man och skalade lök. Han såg ut som en indier. Solen sken in genom ett fönster och belyste halva mannens ansikte och en hög oskalade lökar. Nyfiket frågade jag ägaren till tavernan vem denne man var och fick till svar att han inte visste. Den ungen mannen hade anlänt några veckor tidigare. En person som såg ungefär likadan ut hade under ett års utfört diverse bestyr i köket för att en dag vara spårlöst försvunnen. Denna händelse tillsammans med Erik Nilssons berättelse om Sjömanskorna har inte lämnat mig i fred och så började berättelsen om Sjömanskorna, främlingarna som kom till vår kust i en roddbåt någon gång i mitten på 1800 talet.