Syftet med den här avhandlingen är att visa på den kamp som Österbottens forntid har gett upphov till på en lokal, regional och en nationell nivå. Studien visar hur både amatörer och professionella forskare har försökt bearbeta och tolka bosättningsfrågan. Som bakgrund till den här undersökningen står nämligen det som i folkmun blivit känt som ”tomrummet”, det vill såga tanken om att Österbotten skulle ha saknat en fast bosättning under vikingatiden.
Min studie är inte ämnad att ge ett svar på huruvida Österbotten låg öde eller ej, men det är min uppfattning att själva debatten är av stor betydelse. För det första sätter det en lokal syn på historien mot den nationella historieskrivningen. För det andra är det ett sätt att utforska det kunskapshistoriska fältet. Studien visar vad som händer när bilden av det förflutna inte längre överensstämmer med den bild kring vilken den egna identiteten byggts upp.
I fyra kapitel, som täcker perioden 1978–2005, och ett bakgrundskapitel, som leder fram till dessa händelser, undersöker jag hur de forntidsintresserade österbottningarna tillskansade sig kunskap om arkeologins metoder och tillvägagångssätt samt lade grunden för en systematisk forntidsforskning i landskapet. Studien inleds med fyndet av en runinskription i Vörå 1978, och avslutas år 2005. Även om bosättningsfrågan inte har nått någon tydlig lösning, markerar 2005 nämligen slutet på ett mångårigt samarbete mellan den arkeologiska institutionen vid Umeå universitet, Svenska Österbottens landskapsförbund och Österbottniska fornforskningssällskapet. Detta var ett samarbete som hade fått sin början 1986 i ett försök att ge den österbottniska forntidsforskningen en vetenskaplig och institutionell grund och som ämnade motbevisa tolkningen om en befolkningssvacka i Österbottens vikingatid.
