Anders Roos (fotog.) | Akateeminen Kirjakauppa

FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson