Två frågor dominerade Hjalmar Brantings bana som politiker och statsman, två frågor som för honom var odelbart förenade, demokratin och freden. En av de främsta förespråkarna av Sveriges anslutning till Nationernas förbund ledde han, trots regeringsmödor och sviktande hälsa, Sveriges NF-delegation under folkförbundets fyra första år; från 1923 till sin död representerade han Sverige i NF:s råd. Synen på Nationernas förbund har i hög grad bestämts av perspektivet från dess sönderfall och sammanbrott: den tragiska änden har ansetts kröna det misslyckade verket. NF har betraktats som ett skalkeskjul och en rövarsynod, en stormaktskonklav med ett antal småstater som maktlösa och viljesvaga figuranter, en täckmantel för imperialistisk maktpolitik och en tribun för vilseförda eller förryckta idealister, berusade av sin egen retorik. Ironi över bristande skarpsyn och realism hos dem som bekände en ärlig tro på folkförbundet har mängts med harm över att organisationen ej förmådde uppnå sina deklarerade mål. Det är ett ohistoriskt betraktelsesätt. I sitt syfte att skapa en varaktig fred bildade NF epok i folkrättens och de mellanfolkliga förbindelsernas historia. För svensk utrikespolitik och svensk arbetarrörelse är Hjalmar Brantings verksamhet i NF av historisk betydelse. Denna studie vill söka klarlägga bakgrund och drivkrafter till Hjalmar Brantings NF-engagemang.
