Nick Perumov; Alan Alsaid (övers.) Coltso (2010) Kovakantinen kirja 22,70 € |
|
Darra väster, darra öster. Kraften, kraften i handen. Nio stjärnor i en blomma, en blå blomma på klingan. Trehundra år har gått sedan ringens krig. Mörkrets herres fästning ligger i ruiner och i Midgårds fria länder råder fred och välstånd. Den unge hobbiten Folco har förläst sig på Röda boken och drömmer om äventyr på okända vägar, när en rad oroande händelser som först tycks sakna samband visar sig bära bud om annalkande ofärd. En dag hittas en mördad hobbit i ett dike invid landsvägen och ett gåtfullt sällskap iakttas vid Kummelåsarnas gravkullar. Något har satt Midgård i gungning. Folco Brännbock, Hamfasts son, ger sig ut på en lång vandring i förfädernas spår, men världen är inte längre sig lik. Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda. Utdrag ur boken: »På Folcos högra sida reste sig Gamla skogens höga, mörka mur. Den löpte ett tjugotal mil längs landsvägen och svängde sedan tvärt mot söder, för att lämna plats åt de uråldriga Kummelåsarna - en plats om vilken det ännu viskades hemska ting, det ena värre än det andra. Folco hade hört att området kring Kummelåsarna, som tidigare varit öde och obebott, nyligen åter hade börjat befolkas av människor. Följde man landsvägen rakt österut så kom man till Bri, där det över hela Midgård berömda värdshuset Stegrande ponnyn låg. Hur det såg ut sedan, ännu längre österut, hade Folco inte den ringaste aning om. Det enda han hade hört var att Arnorfolket tagit sig ända bort till Väderklint och överallt plöjt upp den bördiga jorden som legat i träda. Folco satt av, granskade betslet ännu en gång och justerade sadelväskorna. Brovakterna - hobbitar, beväpnade med bågar och slungor - iakttog honom nyfiket; posteringen hade funnits här i många hundra år, och broväktaryrket gick i arv... Folco sökte efter en ursäkt, för att dröja sig kvar lite längre på platsen. De öppna vidderna lockade, men tanken på det främmande där bortom fick honom att känna sig illa till mods...« KRITIKERRÖSTER OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll...« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Detta är inget annat än storslagen fantasy i dess svartaste uttryck, att läsas långsamt, fundersamt.« Gull Åkerblom, Bibliotekstjänst
|