Den första republikens Finland föddes ur ett världskrig och gick under i ett världskrig. Sverige gled in i ännu ett sekel av sorglös fred och välstånd på andras bekostnad. Så såg det i alla fall ut på andra sidan Östersjön. Den finländska pressen levde i symbios med den rikssvenska. Man konsumerade, kommenterade och attackerade rikssvenska texter, både på finska och på svenska, med brinnande intresse och frenetisk energi. Sverige kunde ikläs rollen som det dammiga förflutna, paradiset på jorden, förrädarnas hemvist, modernitetens avantgarde, det trygga moderlandet. Svenskarna var självupptagna, solidariska, varmhjärtade, degenererade, pacifistiska, kapitalistiska, förjudade. Svenskarna var fränder, främlingar, fiender. Ibland var svenskarna till och med finländare. De finländska stereotyperna av Sverige speglar politiska och samhälleliga behov och problem i den framväxande nationalstaten under 1920- och 1930-talet. Mellankrigstidens språknationalister föreställde sig en lycklig framtid då Finland endast skulle bebos av rena finnar. Socialister och liberaler arbetade för andra former av nationell enhet i klasskampens och folkbildningens namn. Kulturkonservativa längtade efter starka ledargestalter som skulle lära folket att lyda. Tillsammans var alla frustrerade över det bistra faktum att nationalstaten var en juridisk tvångströja, inte en kärlekens gemenskap.
