I denna bok återger författaren barndomsminnen från staden Nasiriya (Dhi Qar) i södra Irak, där hennes minnen innehåller glädje och tårar, äventyr och lugn, rädsla och mod. Adawia berättar kring sina minnen i form av underhållande berättelser, prydda med färgglada illustrationer av platser och händelser från hennes barndom.
I en av berättelserna förvånas Adawia över sin mormors rynkor och de framträdande ådrorna på hennes händer, och i en annan berättar hon om sommaren i hennes morfars hus. Hon minns sin mosters hus i Bagdad, med dess vackra möbler och trädgårdar. Dessutom berättar hon om sina försök att mjölka deras ko och hur hon först flera år senare förstod hemligheten bakom mjölkningen.
Författaren berör också den skräck hon kände när hon såg ett avloppshål, och berättar om sin rädsla när mörkret föll på natten och hur hon hittade en lösning för att övervinna sin fruktan. Hon delar också med sig av berättelser om sin syster, som var rädd för att falla i vilken flod som helst hon såg.
Författaren berättar om de traditionella lekar som barnen brukade leka i deras bostadsområde.
I andra berättelser delar Adawia med sig av när hon föll i en grop, om hennes skräck på tyghandlarmarknaden, om högtiderna och karusellerna, och hur lilla Adawia blev en sagoberättare samt när hon upptäckte att lögner har korta ben.