De första åren efter andra världskrigets slut var en period av intensiva politiska strider i Sverige. Eftervärldens uppfattning av dessa strider bygger i hög grad på Leif Lewins välkända avhandling Planhushållningsdebatten och memoarskildringar (Tage Erlander, Bertil Ohlin).
I denna bok belyses dessa strider från en ny infallsvinkel. Det politiska projekt som Gunnar Myrdal utvecklade som ordförande för den statliga Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering ställs i centrum. De inre motsättningarna inom socialdemokratin, mellan Myrdal och Wigforss, belyses särskilt.
I studier av den konkreta ekonomiska politik som bedrevs under övergångsåren mellan krigsslutet och valutakrisen 1947 skärskådas i vilken utsträckning Myrdals politiska intentioner förverkligades och vilka effekter detta hade. Vilka var "skördetidens" drömmar och vad blev det av dem?
Boken innebär i flera avseenden en omvärdering av etablerade uppfattningar, såväl när det gällde motiven bakom den politik Gunnar Myrdal förespråkade som i fråga om vilken ekonomisk politik som i praktiken bedrevs under dessa år.
Förutom Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal framträder här Dag Hammarskjöld som en viktig gestalt i utformningen av den officiella svenska politiken.
Författaren belyser Sveriges ambitioner att spela en överbryggande, gentemot stormaktspåtryckningar självständig roll i återuppbyggnaden av Europa men också dess begränsade möjligheter att göra detta i takt med att det kalla krigets motsättningar alltmer kom i förgrunden.
