Känner man inte igen namnet Laura Fitinghoff så har man i alla fall hört talas om Barnen från Frostmofjället. Brittsommar är något helt annat. Det är en roman om en vuxen kvinnas inre, själsliga kamp. En kamp mellan förnuft och känsla, plikt och passion i en tid då könsrollerna var fast reglerade och familjelivet styrde över den sociala statusen.
”Försök inte att likna dessa emanciperade damer, som finnas i vårt umgänge och vilkas sätt och väsen kan vara naturliga för dem, men som inte alls klär dig; det vill jag bara säga dig.” Orden är Lajsas man. Lajsa lever i ett till synes kärlekslöst äktenskap, barnen har blivit många och hon har hunnit bli mormor. När make och äldsta dotter inte finns där för att påminna om hennes ålder, finns de gråa håren där. Så en dag återinfinner sig hennes ungdomskärlek, jägmästare Mård. Det är här Lajsa framträder, i kärleken och passionen, i krocken mellan individ och rollen som mor och hustru.
Brittsommar är inte en modernistisk roman, inte heller är den socialrealistisk så som Barnen från Frostmofjället. Detta är en kärleksroman som är skriven och utspelar sig i en tid då kärleken, liksom individen, var styrd och bunden i fasta konventioner. Lajsa ställs inför det livsavgörande valet som så många gånger i de stora kärleksromanerna – att offra allt för kärleken. Ett bevis på sann kärlek och på huvudpersonens styrka i det att vara sann gentemot sig själv. ”Men vilket av alternativen är seger, vilket är nederlag? Vad finns kvar när passionen brunnit ut?” frågar sig Sigrid Combüchen i bokens efterord.
Sigrid Combüchen har skrivit efterordet till denna bearbetade utgåva av Laura Fitinghoffs roman Brittsommar som första gången utkom postumt 1917.
