Denna bok behandlar lagregleringen av den expanderande kungamakten i det högmedeltida Danmark, Norge och Sverige ur ett komparativt perspektiv. Utifrån bevarat lagmaterial undersöks utvecklingen av kungamaktens rättsliga och militära befogenheter och funktioner i relation till tingsmenigheternas och kyrkans förändrade maktställning. Dessa statsrättsliga frågeställningar, som ägnats förhållandevis lite intresse under senare år, blir belysta utifrån den numera omfattande internationella forskningen om den medeltida statsbildningsprocessen i Europa.

Såväl danskt, norskt som svenskt lagmaterial ger uttryck för en påtaglig ökning av samhälleliga funktioner underställda en allt starkare kungamakt. Likväl framträder samtidigt betydande internordiska skillnader avseende såväl omfattningen av, som formerna för, den kungliga maktutövningen. Den lagreglerade kungamakten var, i de flesta avseenden, starkast och tidigast utvecklad i Norge och svagast och senast utvecklad i Sverige.

Studien visar att den allt mer centraliserade och institutionaliserade kungliga maktutövningen, som präglades av en ökad ensamrätt till bruket av legitimt våld, kan betraktas som uttryck för en pågående statsbildningsprocess. Lagregleringen av rättslig makt framstår som avsevärt viktigare för denna utveckling än regleringen av militär eller fiskal makt. Ett annat viktigt resultat är att kunglig exekutiv makt först uppträdde efter etableringen av dömande, och i många avseenden även lagstiftande, kunglig makt.