Inom allt fler av välfärdsstatens kärnområden har samverkan blivit en nödvändighet för att myndigheter ska kunna fullgöra sina åtaganden gentemot allmänheten. Samverkan ställer nya krav på planering och ledning av verksamheterna – något som de inblandade aktörerna inte alltid är rustade för. Skillnader beträffande regelverk, kunskaps- och förklaringsmodeller samt organisationsprinciper leder ofta till problem i hanteringen av enskilda projekt. I denna bok beskrivs hur tre av välfärdens centrala aktörer, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt försäkringskassan har identifierat samverkansproblemen och hur de har lärt sig hantera och undanröja de problem som uppkommer i samverkanssituationen.

Boken vänder sig till utbildningar inom samhälls- och beteendevetenskap samt verksamma personer inom socialtjänst, vård och skola.