Katalin är en av de hundratusentals människor som lyckas fly till väst i samband med den ungerska revolten 1956. Hon gör det tillsammans med sin väninna, och bakom sig lämnar hon sin make och de två barnen Kata och Isti. Att Katalin så oväntat överger familjen innebär att vardagens struktur och ordning plötsligt faller sönder, det finns ingentingt att hålla fast vid för Kálmán och hans barn. Kálmán säljer huset, säger upp sig från sitt arbete och ger sig tillsammans med barnen ut på en ändlös odyssé på den ungerska landsbygden. De flyttar mellan släktingar och bekanta som låter dem sova på soffor och verandor. Och medan pappan försvinner in mer och mer i sig själv får de två barnen klara sig på egen hand, att gå i skolan är det inte tal om. Det enda som Kálmán verkligen vill lära dem är att simma. Vattnet erbjuder en värld för de två barnen att existera i, och i synnerhet sonen Isti. Samtidigt får vi följa Katalin och hennes väninnas strapatsfyllda flykt till Tyskland. Hur de först hamnar i flyktingläger och sedan lyckas få tag på ett inackorderingsrum och börjar arbeta som diskare på en järnvägsrestaurang. Drömmen om livet i väst stämmer dåligt överens med den hårda verklighet som flyktingar de möter. Utifrån den knappt sjuåriga dottern Katas perspektiv skildrar Zsuzsa Bánk på en melankolisk och drömlik prosa denna familj i spillror och deras försök att överleva. Det är vackert, sorgligt och engagerande. Ur inledningen på Simmaren: "Pappa lämnade fingeravtryck efter sig, och jag torkade bort dem när jag tog fram fotona ur lådan. Det var ett kort han tyckte särskilt mycket om. Det visade mamma ute på åkern. Hon hade mat med sig i en plåthämtare. Sjaletten hade hon knutit under hakan, och den fria handen höll hon som en skärm över ögonen. Hon hade sandaler med remmar som hon bundit runt vristerna. Ingen gick i sandaler då, allra minst ute på åkern. Det kortet släppte pappa inte ifrån sig. Med det i händerna låg han på kökssoffan, stirrade upp i taket och rökte. Då hörde han inte ens hunden som skällde högt framför honom. Min bror Isti och mig, oss såg han på som om vi varit främlingar. Vi kallade det för att han dök. Pappa dyker. Pappa är och dyker. Har pappa kommit tillbaka från dykningen? frågade vi varandra."
