Sedan 2007 har en ny kategori av preventiva hemliga tvångsmedel vuxit fram i svensk rätt. Till skillnad från vad som tidigare gällt syftar dessa tvångsmedel inte till att utreda brott, utan till att ge polisen verktyg att i sin underrättelseverksamhet förhindra brott genom inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation. Den nya lagstiftningen har på många sätt inneburit ett tydligt avsteg från sedan länge etablerade principer för hemliga tvångsmedel och tidpunkten när sådana intrång i den personliga integriteten får ske.
I denna rättsvetenskapliga avhandling analyseras de proportionalitetsöverväganden som legat till grund för lagstiftningsåtgärder som gett Säkerhetspolisen mandat att hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation i myndighetens underrättelseverksamhet. Lagstiftarens proportionalitetsöverväganden, så som de uttryckts i förarbetena, analyseras utifrån konstitutionella teorier om proportionalitet med fokus på hur tre faktorer påverkat lagstiftarens överväganden: Lagstiftarens förhållningssätt till arbetet för rikets säkerhet, rätten till personlig integritet och till den tekniska utvecklingen inom området. En jämförelse görs också med tidigare gjorda avvägningar för att illustrera förändringar i resonemangen rörande dessa faktorer över tid.
Studien visar på skiften i vilken utgångspunkt och vilka värden som präglat lagstiftarens överväganden, där den preventiva ansatsen möjliggjorts av inte bara en ny syn på målet med säkerhetsarbetet utan även genom en förändrad syn på den personliga integriteten. Vidare illustreras vissa problem med lagstiftarens förhållningssätt till teknisk utveckling och de proportionalitetsanalyser som legat till grund för lagstiftningen. Akademisk avhandling.
