Nittonhundratalet blev kärnfamiljens århundrade, men hur gick det till? Den här boken handlar om hur familjen – pappa, hemmamamma och (helst tre) barn – inte bara blev normen i svensk vardag från trettiotal till sextiotal utan även ett centralt verktyg i byggandet av folkhem och välfärdssamhälle. I boken får vi ta del av både forskningsrön och författarnas personliga betraktelser över en tid som format mycket av det som vi fortfarande ser spår av i dagens samhälle, ett bagage som ofta göms i det självklara och outtalade.
I trettiotalets Europa spred sig totalitära idéer. Det var en tid fylld av ängslan, men också av förhoppningar och reformiver. När barnafödandet föll drastiskt talade många om landets undergång. Nu måste ett nytt Sverige ta form och myndigheterna göra sig redo att rationalisera medborgarnas liv. Under efterkrigstiden kom fattigdom, trångboddhet och arbetslöshet att ersättas av ett snabbt växande välstånd, radikalt ändrade hemvillkor och en historiskt hög nativitet.
Boken tar avstamp i vardagens slit med att få hem och familj att fungera, i känslor av längtan och besvikelse, i hanteringen av alla nya ting. Det var här hemma folkhemsbyggarnas storstilade reformplaner omsattes i vardagen. Den avslutas i det sextiotal där kärnfamiljens roll börjar ifrågasättas, samboskap och bonusfamiljer blir det nya medan födelsetalen bara stiger.
Jonas Frykman och Orvar Löfgren är professorer emeriti i etnologi vid Lunds universitet. Boken är en uppföljare till Den kultiverade människan, en odyssé genom människors tankevärldar och upplevelser från 1800-talets slut och fram till första världskriget.
