Den 19 januari 1779 beviljade kommerskollegium judar rätt att uppehålla sig i Sverige. Då hade redan Aaron Isaac, den förste juden i Sverige, befunnit sig i landet i fem år personligen inbjuden av Gustaf III.
Kungen, liksom hans finansminister Johan Liljecrantz, insåg att judarna som handelsmän, genom sina vidsträckta kontakter i Europa, behövdes för att modernisera Sveriges ekonomi. Svenskarna ansågs inte vara istånd till detta genom sin tröghet i begrepp, farhåga för allt ovanligt, brist på kalkyl som kungens rådgivare J.C. Cederhjelm uttryckte saken.
Den första generationen invandrade judar blev också mycket framgångsrika och uppskattade. Så småningom blev de också svenska medborgare. Många judar blev framstående inom handel och ekonomi, liksom i kulturlivet, medan andra försörjde sig som gårdfarihandlare och andra lågtstående yrken. Ofta hindrades de av skråväsendet att komma in i hantverksyrken. Men efter de första idylliska åren kom de första antisemitiska angreppen, som var så vanliga i det övriga Europa.
Hugo Valentin berättar sakligt och fängslande om de svenska judarnas öden, om framgångar och förföljelser, om olika rörelser inom de judiska församlingarna, om assimilation och sionism. Skildringen förs fram till 1950-talets slut och omfattar även andra världskrigets nazistiska hot och flyktingströmmen från grannländerna.
I Judarna i Sverige får en viktig del av vår historia sin belysning. Boken har utkommit i flera utgåvor, senast 1964, och anses fortfarande som ett betydelsefullt verk för förståelsen av judarnas historia i vårt land. Denna nya utgåva innehåller ett nyskrivet förord av författaren och förläggaren Per I. Gedin.
