I juni 2009 fick Juridiska institutionen vid Stockholms universitet i uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket att genomföra utvärdering av myndighetssamverkan i gemensamma lokaler kring barn som misstänks vara utsatta för brott, s.k. barnahus. I uppdraget ingick att jämföra förundersökningskvalitet och psykosociala insatser till barn misstänkt utsatta för brott på åtta orter med barnahus och fyra orter utan barnahus.
Utvärderingen omfattar cirka 1.000 barn som var föremål för en brottsutredning 2009, beskrivning av myndighetssamverkan vid 22 barnahus och enkätsvar från 111 barn.
Utvärderingen visar att brottsutredningar i barnahusens verksamhet idag lider av samma brister som i ordinarie polis- och åklagarverksamhet. Vad som fungerar bra på barnahus kan också fungera bra i den ordinarie verksamheten och handlar om kompetens och resurser, men också om organisation och engagemang. Någon signifikant skillnad mellan barnahusorterna och jämförelseorterna vid genomgången av förundersökningar fanns inte, snarare var lagföringsfrekvensen lägre på orter med barnahus. Däremot visar utredningen att myndighetssamverkan är högre på orter med barnahus, att fler barn får krisstöd och att medverkan av barnmedicinsk expertis vid samråden leder till fler läkarundersökningar.
En förutsättning för att uppnå de goda effekter som barnahusverksamheten har potential till, både polisiärt- och psykosocialt, är emellertid att verksamheten har en fungerande samverkan, att samtliga involverade discipliner och myndigheter deltar aktivt samt att verksamheten omfattar en tillräckligt stor volym barn. För att uppnå och behålla en god kvalitet i barnahus krävs en systematisk kvalitetssäkring och tillsyn.
