Den franske antropologen Claude Lévi-Strauss (f. 1908) är mest känd som förgrundsgestalt för den strukturalism som blev en typisk parisisk modeströmning på 1960- och 70-talen. I Nostalgisk längtan och iskallt förnuft: "Claude Lévi-Strauss som civilisationskritiker" är det emellertid inte strukturalisten som står i förgrunden. Snarare än den alltigenom rationelle vetenskapsmannen är det den civilisationskritiske romantikern som porträtteras. Genom att besvara frågor om syftet med Lévi-Strauss arbete lyfter studien fram en mer mångbottnad tänkare än den som vanligen förknippas med epitetet strukturalist. Med hjälp av olika sammanhang biografiska, historiska, vetenskapliga tonar en ödmjuk humanist fram som pläderar för människans försoning med allt levande. Lévi-Strauss bedrövelse över människans missbruk av sina medmänniskor och av naturen visar sig vara en drivkraft bakom hans gärning. Denna har i stor utsträckning bestått av att formulera alternativ till de föreställningar som han anser bär skulden till detta missbruk. Mot stadieteoretiska historieuppfattningar har han utvecklat en egen teori som till skillnad från dessa inte förpassar folk utan skrift till ett lägre stadium i den mänskliga utvecklingen. Och mot uppfattningen att dessa folk och deras berättelser skulle vara irrationella har han avtäckt det mytiska tänkandets logiska särart. I denna bok visas att Lévi-Strauss inte enbart låtit sig inspireras av lingvistiken. Impulserna från Arthur de Gobineau vad gäller historiesyn och Richard Wagner på mytområdet lyfts fram som varande minst lika betydelsefulla.
